Hej!
Jag tittade in i din blogg av en ren slump och fastnade för den. Då den är väldigt intressant/spännande.
Jag blev nog mest fascinerade över att du verkligen vågade åka. Hur tog du modet att verkligen flytta?
Står idag i samma val o kval som du kanske gjorde då, att flytta till London eller inte, med alla dessa
frågor i huvudet; Lyckas man fixa jobb? Lyckas man fixa bostad? Vad händer sen?
Skulle vara oerhört intressant om du ville berätta lite mer om hur du tänkte när du skulle flytta. Hur du
tog modet och vågade ta steget att slutföra flytten.
Med Vänliga Hälsningar
Elisabet
Hejsan,
Kul att du har hittat min blogg 
Eftersom jag tror manga star i en liknande situation som dig sa kanns det som en bra ide att svara pa detta i min blogg.
Vad galler att ta steget, the big step sa ar nog mitt basta tips att inte gora det sa stort. Om man tar ett steg i taget sa gott det gar sa blir det inte lika dramatiskt.
Lita pa mig nar jag sager att jag inte alls hade planerat att vara dar jag ar idag nar jag flyttade till London. Planen nar jag flyttade hit var att hitta ett OK jobb, stanna i 3 manader och sen se vad som hander.
Jag planerade inte att stanna i over 6 ar, bli projektledare, bygga en karriar, oppna eget foretag, ta mig igenom nagra pojkvanner, forlova mig, kopa lagenhet, borja alska London och kanna mig hemma har, sluta vara svensk och gora London till det som far mig att kanna mig hemma. Men det var detta som ‘hande’.
Nar jag flyttade hit sa sa jag iofs. upp mig fran jobbet, men det var inte ett jattebra jobb (barrista manager pa Waynes) och dessutom hade jag nastan ett lofte att fa komma tillbaks om jag ville. Jag sa inte upp min lagenhet, jag hyrde inte ens ut den i 2:a hand eftersom den var sa billig och jag sparade ihop tre manaders hyra innan jag akte.
Jag kopte en RyanAir biljett, packade en vaska pa 15 kg och tankte att vi far se vart jag tar mig. Sjalvklart sa sag jag aven till att ha pengar for en biljett hem om det inte skulle fungera eller om jag angrade mig.
Helt enkelt sa sag jag till att inte slappa tryggheten jag hade hemma, jag sag till att jag kunde atervanda. Tyvarr sa kanske jag inte hade allt stod jag behovde fran vissa manniskor i min narhet, men samtidigt sa gjorde det mig annu mer motiverad att lyckas.
Nar jag efter tre manader kande att jag ville stanna ett tag till och tre manader till slut blev ett ar och livet borjade ga frammat en hel del sa borjade jag sakta men sakert slappa taget om det jag hade i Sverige. Inget var tvingat, det fick ta sin tid. Darfor har allt fallit sig naturligt, sa som att saga upp lagenheten i Sverige t.ex.
En annan sak man maste tanka pa nar man ska ta ett sant har kliv ar att man inte alltid kan ga efter den dar klyschan att man ska lyssna pa hjartat. Sjalvklart sa ska det kannas ratt, men samtidigt ar det naturligt att man kanner sig skitradd infor en liknande situation och da maste man anvanda hjarna, vad ar ratt?
Nar jag satt pa planet till London sa ville inte mitt hjarta gora annat an att krypa och gomma sig langst inne i strumpladan, men det var min hjarna som fick mig att kanna att det var ratt anda. Det var min hjarna som stoppade mig fran att springa in i cockpit med en plastgaffel och bona piloten att vanda.
Sen tror jag att man maste vanda pa det lite. Visst, det ar jattescary att flytta till ett annat land, men tva saker dar:
1) Kunde en naiv 19-aring fran Norrland fa det att fungera sa kan de flesta gora det.
2) Om man inte forsoker sa kommer man alltid att undraoch vem vill spendera hela livet undrandes?
Hoppas det är ok att jag inflikar med en kommentar angående detta (annars får du radera
). Eftersom jag just flyttat har jag fått den här frågan (och även tänkt själv många gånger innan jag tog beslutet) från många i min närhet, just hur man vågar fara, själv dessutom . Och det jag alltid säger är, “ja men lika bra att testa går det inte så får man väl komma hem igen” men det jag tänker är: “det finns faktiskt ingenting som håller mig kvar här”. I slutändan tror jag det handlar om att fråga sig, vad är det som gör att du inte åker? Familj,pojkvän, jobb?
Handlar det om rädsla är det inte lika lätt att “lösa” men att läsa på innan, lyssna på råd från Stina och andra londonbloggar och tänka realistiskt hjälper. Realistiskt som att det kommer vara jobbigt i början, har varit här en vecka nu själv och det tar på krafterna att bo på vandrarhem, söka jobb/bostad hela dagarna och inte direkt ta tid att uppleva London för att man vill lösa allt det praktiska innan.
(Nu behöver man ju inte göra som jag, har varit i kontakt med andra svenskar här som varit här i några veckor och knappt sökt något jobb alls.)
När jag var på väg hit och flera gånger under den här veckan har jag tänkt, “men vad fan håller du på med?” För allt går så fort, jag kan bli irriterad på mig själv och en del av mig väntar bara på att jag ska vakna upp, ta mig i kragen och flytta hem och leva svensson liv istället. Jag har haft bitvis panik och tänkt att allt bara blir fel. Men det som motiverar mig är att jag vill jobba med evenemang, och det har jag större chans att göra här än hemma. Dessutom gillar jag engelska språket och vill gärna utveckla och använda det mer. Vad motiverar dig, varför vill du flytta?
En annan grej, att vara rädd innan man flyttar är naturligt men lite av det försvinner redan när du landar. Det handlar bara om att ta steget. Det är som när man säger hej då när skolan är slut, just den dagen är man jätteledsen, det känns jobbigt men någon dag efter är allt ok för att man har facebbok/mail etc. Kanske inte det bästa exemplet, men jag har alltid ångest när jag ska säga hej då men när det väl är gjort blir jag lugn. Lite samma rädsla som inför flytt, bara gör det helt enkelt. Som stina säger, lyssna på ditt hjärta som gör att du åker men lyssna på hjärnan som gör att du inte glömmer bort varför du åkte när det blir tungt.
Jattebra inflikning dar Emma! Vi har ju alla vara egna synvinklar sa det ar valdigt positivt att fler vill dela med sig
Sen sa namner du nagot bra vad galler radsla, det AR naturligt. Och det ar bra! Radslan ar vart emotionella forsvar som gor att vi ar forsiktiga och tanker efter en extra gang. Utan radlsa skulle vi vara farliga for oss sjalva sa det ar bara ett satt for hjarnan att be oss tanka efter en extra gang.
Jag tror att vill man sa kan man och jag ar saker pa att ni kommer fixa detta galant
Jätteintressant inlägg, Stina! Ska själv flytta till Australien så småningom så jag antar att jag sitter i en liknande sits. Å andra sidan är det inte första gången jag flyttar utomlands men allting känns iaf väldigt osäkert och skrämmande, samtidigt som jag självklart ser fram emot det alldeles galet mycket!
Sen så åker jag inte själv denna gången heller och så har vi ju hela min mans släkt som finns där borta och bara väntar på att få välkomna oss, men om det gör saken lättare eller svårare kan jag dock inte svara på.
tjopp tjopp! Jag såg Jens på Scandinavian show i vimlet! Men vart var du och gömde dig? Är du en sån där liten hustomte som kryper runt hörnen?!
Tusan, jag skulle ju frågat efter en autograf när jag såg dig! :S
Jättebra inlägg och jag känner igen mig oerhört väl – hade precis samma tankar när jag för 4 år sedan tog mitt pick och pack och flyttade utomlands (dock något längre bort än London
) men har inte för en sekund ångrat mitt beslut även om det var tufft i början och jag saknade det sociala nätverket från Sverige men även den biten löser sig med tiden.
Jag får ofta kommentarer när jag är hemma i Sverige som är i stil med “åh jag vill också flytta utomlands”, “vad tufft av dig att bara flytta så där” och när jag säger att om det är vad dom vill så gör det men oj, då är det helt plötsligt en massa saker som står i vägen eller det går ju inte, man kan inte bara flytta helt så där. Jo då, det kan man visst. Om man bara vill.
Dessutom, bara för att man flyttar så betyder det ju inte att man inte kan flytta tillbaka om det inte skulle fungera – då gav man det iaf chansen och blivit en erfarenhet rikare.
Hej Stina. Jag har sparat dessa ord som min bibel, det känns underbart att läsa om någon som lyckats och detta inlägg betyder extremt mycket för mig jag fick en extra kick där bak att verkligen lyssna på min egen vilja och strunta i andra människors negativa tankar. Tack för det bästa inlägget i bloggvärlden på länge du är en stor förebild kram Maria
Vilken underbart fin kommentar, tack sa mycket! Jag tror inte du forstar hur glad jag blir
Jag står i samma läge som du gjorde då, inget direkt stöd men jag har viljan och skiter i vad andra tycker, jag ska flytta!!!!! Till hösten hade jag tänkt mig iaf
tack för ditt inlägg
Hej Stina, älskar din blogg ! Har lite frågor då jag tänker flytta till London i September . Hur mycket pengar bör jag ha med mig som budget? (Vill inte stå där med panik om jag inte får jobb direkt) jag tänkte söka jobb i butik, kafé osv till en början då jag först vill kunna leva och inte direkt satsar på att “tjäna” pengar och satsa på en karriär. Jag är bara 20 år och har enbart erfarenhet från restaurang och butik nämligen .
Hej! Tänkte börja med att säga att jag älskar din blogg! Jag ska snart flytta mot London och tänkte fråga dig om hur mycket pengar man kan tänka sig behöva ha med sig när man flyttar dit i början, om man inte får jobb direkt? Och hur svårt är det att få tag i bostad ?
Tack vad gullig du ar! Jag skulle satsa pa ca 20 000 sek i alla fall. Bostader finns det en massa men man ska gora research och titta pa managa for att hitta nagot bra