Basta sattet att vaxa ar tillsammans

Snart ar det 9 ar sedan min morfar gick bort, vi var valdigt nara och jag saknar honom varje dag. Han larde mig valdigt mycket och jag tror att alla vi barnbarn kanner lika for honom.

Morfar och mormor tog ofta med oss ut och fiskade, det var lika roligt varje gang! Spannande att se om man fick napp, kul att ata matsack i skogen och helt underbart att fa vara barn.

I min familj sa har jag alltid varit lite av en tur-manniska. Jag vann ofta pa lotterier och inte helt ovantat sa brukade jag aven dra upp en hel del fiskar. For nar man ar snappet kortare an sitt fiskespo som man star och graver pa botten av sjon med, sa handlar allt napp om tur, det kan jag lova!

Men en gang sa hade jag inte mest tur, utan da var det i stallet min lillasyster Monika som drog upp mest firrar. Aborre efter aborre metade hon upp medan dom lyste med sin franvaro i min del av sjon (ca 2m bort)

Jag kan lova att det var frustrerande, nar man ar en sadar 8 ar gammal och ar van vid att fa en fisk var tredje minut sa kanns det inte lajbans da ens halften sa gamla lillasyster drar upp en halv fiskaffar pa en kvart.

Samtidigt sa kunde man ju inte bli sur heller, det var ju omoget.

Sa nasta gang Monikas flote dok under ytan och hon drog upp ytterligare en perfekt aborre sa vande jag mig om, klappade handerna och skrek ett valfortjant ‘grattis!’

Monika var overlycklig och krokade pa ytterligare en stackars mask som fick ga sin broders ode till motes. Morfar daremot stannade upp ett tag och tittade mig rakt i ogonen. Han sag bade forvanad och fortjust ut…

‘Bra Stina, bra! Det ar precis sa det ska vara. I stallet for att du blir avundsjuk pa lillasyster sa hejar du pa henne, det ar jattebra!’

Fisketuren fortsatte, jag fick inte en enda fisk och Monika havade upp ytterligare nagra fangster.

Nar jag var 17 och snart skulle fylla 18 sa gick morfar tyvarr bort. Det var oerhort jobbigt. Men nagra veckor innan han dog sa paminde han mig om fiskehistorien.

Han sa till mig: ‘Stina, jag kommer aldrig glomma den studen som du hejjade pa Monika nar ni fiskade. Dar visade du vad lagarbete ar och jag blev sa stolt over dig! Glom aldrig bort att du ar en bra lagarbetare.’

Och det har jag forsokt att inte gora. Inte bara for att ett lofte ar ett lofte, utan for att morfar ju hade ratt. T.o.m. fiska som kan tyckas ar en hogst individuell syssla ar ett lagarbete. Monika fiskade, Monika fick napp, Stina hejade pa, Monika ville fiska mer, Monika fick mer napp och tillsammans lyckades vi astadkomma en underbar middag.

I dom flesta yrken nar man ger sig ut i karriaren sa ar det valdigt mycket tavlig pa olika nivaer. Man ska vara storst, bast och starkast. Jag ar (som ni vet) valdigt noga med att beromma sig sjalv, det maste man vara eftersom man inte kan lita pa att nagona annan gor det.

Samtidigt sa ar det minst lika viktigt att peppa och hejja pa manniskor man har runt omkring sig. Ar man ett team sa kan man inte gora ett bra jobb sjalv, man kan inte forvanta sig att vara den manniskan som sjalv star dar med pokalen och vara den enda som far en klapp pa huvudet.

Finner man sig i en san situation sa ar sannorlikheten ratt stor att uppgiften inte var sa komplicerad och hur mycket man an glanser, sa gor man det bara i en nyans. Riktig framgang syns i flera nyanser och man maste vara ett team for att kunna astadkomma det.

Sa nar man inte kan glansa sjalv sa ar det ens uppgift att se till att lagkamraterna gor det. Spelar ingen roll hur hogt upp pa toppen man befinner sig, man ar dar for att man har ett stadigt team att sta pa.

Att fa sina lagkamrater att glansa kan man gora pa manga olika vis, men att med jamna mellanrum beratt hur mycket man uppskattar ett bra samarbete samtidigt som man poangterar framgangar och bra sidor ar oerhort viktigt.

Och det ar ju sa man lar sig tycker jag. Alla de ganger man fatt skall av chefen pa ett destruktivt vis vill man ju bara glomma och det ar foga troligt att man lar sig nagot alls i sanna situationer. Men nar man liks som min morfar gjorde, ger berom och understryker nar nagon gjort nagot bra sa finns det stor chans att man tar med sig det resten av livet.

Det ska jag gora i alla fall.

Glad midsommar kära läsare!

Här i Kungsör så har vi lugnet själv, det är verkligen helt fantastiskt att vara så avslappnad. Jag har faktiskt precis sovit 11h, det är ju galet mycket

Ikväll blir det BBQ hemma hos Sofias föräldrar och jag ska även fixa lite med förberedelserna inför stora dagen i morgon.

Fast först blir det nog till att leka Madicken och Moses i vassen, eller vad tror ni?

Ingenting slår kvällssolen i Norden!

Jag är glad och tacksam för att vara uppvuxen i ett så vackert land

Under construction

Jag sprang forbi Mulberry pa Bond Street idag och det verkar som om de ar ‘under construction’… Har forresten sett nagot riktigt fint darifran som jag nog maste lagga vantarna pa snart. Story to be continued!

Vet ni forresten vad for kul som hande idag? Jo jag lyckades fa traffa min kara dagmamma som jag hade nar jag var liten tillsammans med hennes man. De var pa besok fran Sverige och vi traffades pa en fika, det var sa roligt

Nar jag var lite sa var de bada tillsammans med alla deras barn som en andra familj och jag har jattemanga roliga minnen fran da jag lekte med turtles, t-rex och He Man tillsammans med deras barn. Jag var verkligen en tom-boy som liten sa att ha en dagmamma med massa soner var rena drommen for mig!

Gamla goda tider

Hostterminen i 3an – 2002

Nar jag var i Sverige sa hittade jag skolkatalolger fran gymnasiet som jag tog med. Jag och Samane, min kara gamla klasskompis och basta van fran gymnasiet, satt och skrattade gott at hur vi sag ut.

Studenten – 2003 (har haller vi hand med Soma, en annan av mina basta vanner fran gymnasiet)

Det ar forresten Samane  som flyttat in med mig, kalas! Vi har bestamt att den har sommaren kommer bli basta nagonsin Typ lika kul som sommaren efter studenten nar vi dansade till Sean Paul hela natterna, akte pa katastrofresa till Bulgarien och krashade festivaler.

Sa kul ska vi ha!

Kara Matilda kom aven hon forbi en svang igar da hon ville lana en av mina resvaskor. Vi smidde ocksa planer for sommaren, fast det hade mer med man an gora. Eller snarare, hur vi INTE ska ha med man att gora. LOL!

Jag ska komma ihag att jag hade det valdigt bra

Jag hade langt ifran en enkel barndom, min uppvaxt var minst sagt trasslig och nar jag ser tillbaka pa den sa gor det ont nar jag forstar att det hade kunnat vara sa mycket battre.

Saker hande nar jag var liten som ett barn inte borde behova ga igenom och sjalvklart har sant satt sina spar i mitt vuxna liv.

Dock har jag fatt nagot som jag tror ar en gava, ett otroligt positivt tankande och en vilja att se frammat. Jag alskar den sidan av mig sjalv att vad som an hander sa brukar jag forr eller senare lyckas vanda pa det och inse att det mesta ar anda positivt. Som Emely har sagt ‘ett par’ (las 1000) ganger till mig, ‘Allt har en mening!’

Jag antar att det ar det dar med att se frammat som ar en av de starkaste anlendningarna till att jag verkligen alskar London, den har staden tillater mig att leva just nu och se frammat pa en positiv framtid. Det finns valdigt lite har som paminner mig om smartsamma stunder i det forflutna och viktigast av allt sa far jag vara mig sjalv och ingen annan.

Men samtidigt som allt det jobbiga hande sa var ju inte allt daligt nar jag vaxte upp, jag hade det faktiskt otroligt bra ocksa. For det forsta sa fick jag tre underbara systrar, vad jag skulle vara utan dom vet jag inte. Men jag vet vad mitt liv skulle vara och det ar inget annat an otroligt tomt.

Sen hade jag ocksa mat pa bordet varje dag, otroligt god mat dessutom da min mamma alltid varit duktig pa att laga mat.

Jag vaxte upp i ett otroligt stort hus, men en massiv tradgard. Man kunde springa och springa, det tog liksom aldrig slut. Brevid mig sprang dessutom min hund, min fina Molly som foddes nar jag var bara 4 ar gammal, 18e Juli 1989 var dagen hon blev min och jag minns det som igar

Jag hade en mamma som alltid fanns dar att trosta nar jag sprunigt sa langt att Molly lagt krokben for mig och jag skrapat mig pa knat. Jag hade en morfar som larde mig fiska, aka skridskor och hantera en kniv varsamt.

Dessutom gick jag i en bra skola, dar jag fick lara mig saker som senare blivit viktigt (ni i mellanstadiet, jag VET att matten kanns helt vardelost och hur otroligt onodigt det verkar att slosa sin tid pa x och y, men tro mig nar jag sager att man far anvandning for det och det ar inte bara i fortsatta studier).

Pa Tisdagar och senare Torsdagar sa tog jag dessutom musiklektioner, jag hade en jattebra larare och jag fick gora nagot jag kande mig duktig pa och som jag tyckte var kul.

Vi akte utomlands med familjen lite da och da, vi tittade pa delfiner, at tapas och jag fick flirta med snygga killar fran medelhavet nar jag hade aldern inne.

Kort och gott sa kan man saga att jag faktiskt hade det valdigt bra, jag hade manga privilegier som manga andra barn inte far och trots att det finns mycket som gjorde otroligt ont sa finns det sa mycket som gjorde mig sa otroligt glad ocksa. Det finns manga anledningar for mig att se tillbaka och le.

Nu har jag bestamt mig for att jag ska sluta forsoka glomma min barndom och min uppvaxt, jag ska komma ihag allt fint som hande och allt som gjort mig till den jag ar idag. Jag ska sluta vara radd for att minnas det som gjorde ont nar jag satter foten pa svensk mark i Juli och i stallet gladjas at att jag far chans att komma ihag de fina stunderna.

Jag ska anvanda mina skills, jag ska komma ihag att jag faktiskt hade det valdigt bra.