Ni som ar inne i Londonblogg ganget vet ju att en av mina aldsta Londonvanner, Zaba, just nu befinner sig i Indien dar hon under en period jobbar som volontar med valgorenhetsarbete, hon har skrivit lite om det i sin blogg.
Visst ar det coolt, jag skulle nog aldrig klara av att gora det hon gor, dock ar det otroligt viktigt att det finns manniskor som Zaba som verkligen kan offra sig och gora det som maste goras. Nar jag ser manniskor som gor liknande saker (se aven Karin som ar pa vag till SA) sa blir jag faktiskt ratt avundsjuk.
Jag onskar att jag hade samma vilja och stabilitet inom mig sjalv sa att jag bara kunde slappa allt och ge mig ivag for ett tag och bara vara osjalvisk. Men jag har inte det, jag tror faktiskt inte att det skulle fungera for mig. Dock ar jag valdigt mycket for valgorenhetsarbete, att stracka fram en hand dar det behovs utan att egentligen forvanta sig nagot tillbaka.
Jag har valdigt lange bidragit finansiellt till manga olika valgorenheter men det ar anda inte samma sak som att involvera sig sjalv, offra sin tid och satta sig in i nagot viktigt. Nar jag var yngre sa hjalpte jag mamma som jobbar for Roda Korset lite da och da. Ibland var det for att halla aldre sallskap (gjorde jag aven som sommarjobb, men da fick man ju lite betalt, obs, liiite) eller hjalpa till pa hennes kurser. Kommer ihag en gang nar jag spelade brannskadad omojlig unge, det var grejer det.
Har om dagen sa kom jag dock pa att sen jag flyttat till London sa har jag tyvarr inte gjort mycket gott, det ar sorgligt men sant. Sure, jag supportar mina valgorenheter men jag blir inte involverad sjalv i det. Detta ar definitivt nagot jag vill andra pa i framtiden da jag kanner mig redo for det.
Nej, jag kommer troligtvis inte aka utomlands och jobba som bistandsarbetare, men forhoppningsvis kan jag gora nagot litet i alla fall. Dock kom jag pa nagot som Emely sa till mig for ett tag sedan som jag reflekterade over i samband med mitt daliga samvete.
Nar hon sokte jobb sa gav jag henne ett par tips ang. CV och intervjuer och nar hon fatt ett jobb sa var hon valdigt glad for det. Jag med saklart! Hon i sin tur gav da bort sina tips till en van som var i liknande situation som hon tidigare varit, men pa villkoret att vannen skulle fora det vidare. Pa det viset sa menade Emely att jag startat en kedja, jag hjalpte henne, hon hjalpte nagon annan och som i sin tur forhoppningsvis hjalpt nagon annan.
Jag tankte inte pa det da, men nar jag reflekterar over det sa inser jag att aven fast jag annu inte lyckats utplana AIDS sa har jag anda gjort en del, som lett till nagot bra utan att egentligen inte forvanta mig nagot tillbaka. Sen jag borjade blogga sa har jag hjalpt hur manga svenskar som helst med CV, jobbsokartips och allmanna saker om London. Det handlar inte om att jag har hjalpt doende manniskor nej, men det handlar om att kanske visa en stig till den som ar i samma situation som jag var 2004.
Jag har aldrig forvantat mig nagot tillbaka utan bara tyckt att det ar roligt att man kan vara till hjalp och dela med sig. Det ar alltid skont att veta att man kan gora en annan manniskas liv nagra milimeter lattare. Dock ar det sant dar som ar latt for mig, sa det vager ju inte lika starkt som att gora det Eva gor eller det Karin ska gora. Men det har gjort skillnad och det ar val det jag vill komma till…
Man kan gora skillnad, man kan gora nagot bra utan att man offrar allt for mycket, tid, pengar eller bekvamlighet och det onskar jag att fler gjorde. Ingen kan gora allt, men alla kan gora nagot och borjar man dar det ar enkelt att gora nagot sa har man kommit en bra bit pa vagen. Sen ar det bara att fortsatta och forhoppningsvis blir det lattare att gora mer som tiden gar.
Det ar det jag hoppas pa, det ar det jag forsoker med.
Och grattis syster Elsie med.
